Nu pratar alla om psykiatrin igen – borde vi jubla eller gnissla tänder?

Förre psykiatrisamordnaren Anders Printz fick i veckan stort genomslag i media när han sa att han tror att det han själv varit med om att driva igenom inte fungerar. Och när han säger att vården måste bli bättre på att lyssna på hur patienterna beskriver sina behov är det lätt för oss att tänka att ”det där har vi ju alltid hävdat”.

Men kan vi vara större än så och tänka:
Wow, vad bra! Hur kan vi berätta att vi vill vara med och bidra till det? För det kan vi!

Kanske kan vi till och med tänka:
Nu har vi dessutom en möjlighet bli ännu bättre företrädare för våra målgrupper!

m-jansson-1-8x12-2Jag tänker så här:
NSPH arbetar för ökat inflytande och mer delaktighet för patienter, brukare och anhöriga på alla nivåer i samhället. Vi vet att en del av de nationella aktörer som vi träffar ibland utgår från att vi bara vill föra fram våra egna organisationers uppfattningar i olika frågor. Men sanningen är faktiskt att även våra organisationer är i behov av det som Anders Printz efterlyser.

Vi vill ju att de enskildas upplevelse av sin ohälsa, behov av stöd eller sin behandling ska vara mer styrande för vad vården och omsorgen följer upp, prioriterar och styr mot. Men så länge man inte är bra på det har inte heller vi någon möjlighet att säga säkert vad ”brukarnas erfarenheter” egentligen är eller vad ”brukarna tycker”. Vi kan med fog hävda att flera saker verkar fungera dåligt och att det är orättfärdigt att vår målgrupp hamnar i kläm på olika sätt i samhället idag – men vi vet sällan om det är problem som alla upplever eller om det bara är några som är tongivande i våra organisationer.

Som jag ser det finns det två starka skäl till att vi bör bli mer involverade i att skapa detta nya vårdklimat, eller den verksamhetskultur som Anders Printz efterlyser.

  • Vi har redan kunskap om verktyg och vi har formulerat principer som kommuner och landsting kan använda om de vill bli bättre på att utgå från de enskilda patienternas, brukarnas och de anhörigas upplevelser och erfarenheter.
  • Om vi själva ska kunna hävda att vi vet vad patienter, brukare och anhöriga tycker så måste även vi utveckla våra system för att lyssna, sammanställa och analysera vad de upplever och delar med sig av om sina livsvillkor.

Därför bör vi argumentera för att vi inte bara ska ha en roll som synpunktslämnare till SKL och Socialdepartementet utan att vi de kommande åren får en påtagligt större uppgift i de nationella satsningarna genom att stödja kommuner och landsting att implementera metoder för att lyssna på de enskilda och att utvärdera och styra sina verksamheter med det som grund.

Och visst är det bra med samverkan. Den fungerar ju som bäst när alla inblandade känner att de löser det gemensamma problemet och att de får ut ytterligare något av arbetet för egen del.