Visst ska vi kunna lita på vården?

Från att ha varit en likgiltig, levnadstrött tonåring, en rasande arg 20-åring och småbarnsmamma till att jobba med något som låter så torrt somtesta och utveckla metoder för kvalitetsutveckling ur ett patient-, brukar- och anhörigperspektiv.” Hur gick det till? Varför blev “mätningar av kvalitet” och “förbättringsarbete i team” intressant för en uppstudsig underdog?  

En förklaring är förstås att det finns möjlighet att faktiskt jobba med det jag gör.  En annan är att jag genom livet ringt, tjatat, väst, skrikit, gråtit och argumenterat i mötet med myndigheter och sjukvård för att få den behandling och stöd som jag och mina barn har varit i behov av. Men det allra viktigaste är att jag alltid försökt att ta reda på vilka rättigheter jag har genom att prata med olika människor och det faktum att jag kan uttrycka mig. Det är förkastligt att personer som har funktionshinder eller är sjuka ska behöva lägga oanade mängder av energi på att få hjälp på ett vettigt sätt och att kunna kommunicera med personal. Flera av er som läser det här har kanske erfarenhet av att titta tillbaka på ert liv och fundera på hur ni egentligen klarat livhanken. Ni kanske har gråtit i smyg när era barn inte fått hjälp på ett vettigt sätt, vård ni fått har kanske stjälpt och satt sig som ytterligare sår eller att ingen har förstått hur allvarlig din situation varit/är.

Det är inte OK!

Det är därför jag jobbar i projektet ”Brukarmedverkan i kvalitetsutveckling”.

För att sakernas tillstånd ska kunna bli bättre utan att människor ska behöva gråta, härbärgera oändligt mycket ilska och få sämre livskvalité på grund av att de inte får tillgång till fungerande vård. Jag jobbar här för att personal inom psykiatri och socialpsykiatri ofta har goda intentioner som inte kommer till sin rätt för att man inte talar med patienter och klienter på ett sätt som ger förståelse för varandras förutsättningar. Vi har sett att genom bättre kommunikation mellan brukare, anhöriga och personal kan vården och stödet bättre överensstämma med brukarens behov och önskningar i livet. Min förhoppning är att mitt och NSPH:s arbete ska leda till konkreta förändringar och nya metoder. Som gör att det verkligen märks att det blir bättre när brukare och personal möts för att skapa vård och stöd som går att lita på.

På NSPH:s hemsida under fliken ”Projekt” kan du läsa mer om vilka metoder vi testat för att kunna mäta kvalitet, vad de forskare som vi samarbetar med gör och hur vi fortsätter att sprida vår kunskap till föreningar, enskilda brukare, psykiatri och socialpsykiatri.

Don’t give up the fight!  

Pernilla

//Pernilla