Diskriminering – vad är det egentligen?

Diskrimineringslagstiftningen i Sverige

Den nuvarande diskrimineringslagen trädde i kraft den 1 januari 2009. Dessförinnan fanns ett diskrimineringsförbud som var utspritt i flera lagar som var formulerade på olika samhällsområden. Genom att alla förbud samlas i en och samma lag avsågs skyddet att bli mer heltäckande och effektivt. Diskrimineringslagen har två ändamål, det ena är att motverka diskriminering och det andra är att främja lika rättigheter och möjligheter. Förbuden och kraven är tvingande. Det innebär att det kan få juridiska konsekvenser om diskriminering förekommer eller om man inte genomför ett förebyggande arbete. Det är statens uppdrag att se till att lagen följs. Därför har myndigheten Diskrimineringsombudsmannen, DO, inrättats.

diskrimineringDiskriminering p.g.a. psykisk ohälsa eller funktionsnedsättning

Diskrimineringslagen skyddar mot missgynnande som har koppling till sju grunder – de så kallade diskrimineringsgrunderna. En av dessa diskrimineringsgrunder är funktionsnedsättning. I lagen definieras funktionsnedsättning som: ”En varaktig fysisk, psykisk eller begåvningsmässig begränsning som genom skada eller sjukdom fanns vid födelsen, har uppstått därefter eller förväntas uppstå.” Diskrimineringslagen är således relevant för flera personer inom de målgrupper som NSPH arbetar för och som kan antas omfattas av lagens definitioner. 2012 rörde 485 anmälningar av 1559 inkomna anmälningar till DO diskrimineringsgrunden funktionsnedsättning.

Väldigt många upplevda fall…

Att diskriminering i samband med psykisk funktionsnedsättning är utbredd stöds av olika undersökningar som gjorts. Socialstyrelsen har pekat på sambandet att personer med psykiatrisk diagnos har högre dödlighet i behandlingsbara somatiska sjukdomar och i de fall där man får en somatisk diagnos får man inte tillgång till lika effektiv behandling som andra patienter.
I en undersökning som kampanjen Hjärnkoll gjort framkommer att cirka 40 % av personer med psykiatrisk diagnos upplever att de blivit negativt särbehandlade när de sökt hjälp för somatiska hälsobesvär och ungefär lika många upplever att de blivit orättvist behandlade av psykiatrins personal.
I andra Hjärnkollundersökningar har framkommit att 29 % av befolkningen inte kan tänka sig att arbeta tillsammans med en person med psykiska problem och att endast 64 % av landets chefer med personalansvar kan tänka sig att anställa en person med erfarenhet av psykisk ohälsa.
Både hälso- och sjukvården och arbetslivet är samhällsområden som omfattas av diskrimineringslagen.

…väldigt få anmälda

Det är ytterst få diskrimineringsärenden som rör psykisk funktionsnedsättning som har prövats i domstol. I dagsläget har DO stämt i ett fall och ett annat ärende har prövats men inte lett till någon fällande dom. Det låga antalet ärenden motsvarar inte de erfarenheter som kommit NSPH:s organisationer till del från våra medlemmar – tvärtom vet vi att personer med olika former av psykisk ohälsa lever i en mycket utsatt situation och att upplevelsen av att bli diskriminerad är utbredd. Nära hälften av alla med psykisk ohälsa upplever exempelvis att de blivit orättvist behandlade när de sökt hjälp i sjukvården eller psykiatrin. Samtidigt tror vi att anmälningsbenägenheten är låg eftersom personer med psykisk ohälsa lätt känner sig stimatiserade för sina problem, att de saknar kunskap om vilka rättigheter de har och vart de skulle kunna vända sig för att få stöd och råd.

Diskriminering pga psykisk ohälsa el. funktionsnedsättning måste upphöra

Att så många människor med psykisk ohälsa upplever att de blir (och även kan förvänta sig att bli) orättvist behandlade på dessa områden ger oss på NSPH anledning att misstänka att mycket av den upplevda diskrimineringen också är diskriminering i juridisk mening. Att medellivslängden är så mycket som tjugo år kortare för en person med psykisk ohälsa är också delvis relaterat till diskriminering, och är oacceptabelt. Vi uppmanar samhället, och staten, att rikta blickarna mot detta.