Pappa lärde mig älska det liv jag har

Hej mitt namn är Junior och jag ska skriva om en man som har gjort mitt liv enklare, smartare och att jag blivit bättre på allt. Mannen – legenden i mitt liv – är Somsak, min pappa. Han är 50 år gammal, kommer från Thailand och har bott i Sverige snart 18 år.

Pappa gillar att visa kärlek med ord och varenda ord han säger menar han. Just nu lever han tillsammans med sin nya fru, som jag kallar för mamma idag.

När pappa var 14 år gammalt var hans familj fattig och hade dålig ekonomi. Han bodde med sin mamma, pappa och fem syskon. Alla syskon och han själv jobbade och hjälpte till där hemma med pengar och mat. Pappa jobbade hårdast av dem alla för att han verkligen ville betala tillbaka till sina föräldrar som alltid hade tagit hand om honom sen han föddes. Han har alltid tyckt om att dela med sig av mat till sina syskon och vänner. Varje gång han gick upp tidigt och fiskade brukade han alltid laga lite extra fisk till andra som han tyckte om. Varenda baht som han tjänade gav han till sina föräldrar.

När pappa blev 18 år valde han att åka till stan för att söka jobb. Han lyckades få jobb i en restaurang. Först var han diskare och tjänade inte så mycket pengar, men med tiden, allt eftersom han fick mer kunskap blev han till slut det han ville, kökschef. Han blev kökschef i en känd restaurang i Bangkok, tjänade väldigt bra och kunde skicka en del pengar till sina föräldrar. Han blev rik och ganska känd i Bangkok. Många kändisar kom åt hans mat och alla tyckte om den. Han kämpade så hårt att han kom fram till det han ville. Pappa har ett motto som han alltid tänker på “Desto hårdare man kämpar desto mer kommer man fram”. Detta motto bär jag med mig.

Pappa ville äntligen skaffa familj. Han vill ha en fru, några barn och kanske en hund. En dag träffade pappa min mamma i en restaurang där han och hans vänner skulle äta middag. Pappa var fint klädd och såg bra ut. Mamma fick först syn på pappa och gick fram till honom och började prata. Pappa tyckte verkligen om henne och de började träffa varandra mer och mer och en dag bestämde de sig för att skaffa barn. Första barnet var min syster och hon levde som i ett slott och fick allt hon ville ha och fick alltid äta bra och god mat. Sen började pappa och mamma bråka mer och mer. Mamma ville ha dyra saker och äta dyr mat och pappa var den som betalade. Hans jobb började gå dåligt och hans ekonomi försämrades. Till slut lämnade mamma min syster med honom. Då tänkte han att han aldrig skulle gifta sig och skaffa fler barn. Han lät farmor och farfar ta hand om min syster, för han ville bygga upp sitt liv igen, i Sverige. Han flyttade hit och efter cirka sju månader i Sverige ringde mamma till pappa igen och berättade att hon var gravid. Min pappa Somsak ville inte överge barnet. Han skulle ta hand om det och två månader därefter föddes jag. Det var en kille och det var jag. En smal och liten bebis som skrek högre än ett brandlarm.

Jag fick inte träffa pappa på två år, men sedan åkte han tillbaka då och då för att vara med mig och min syster. När vi träffades berättade han sånt som han hade gjort och tänkt när han var yngre för mig, för att han visste att jag skulle vara som honom. Jag fick inte allt som jag ville. Jag fick aldrig äta dyr, god mat som min syster, men jag var dock tuffare och smartare än henne. När jag var sju år brukade jag gå ut i djungeln varje dag efter skolan och testa allt som ett barn aldrig borde ha gjort. Jag lärde mig själv att jaga, laga mat, och blev stark av olika saker som man skulle kunna överleva av i skogen. När jag var i skogen och blev hungrig kunde jag jaga en vild kyckling eller hoppa ner i en bäck och fiska sånt som jag kunde laga till och äta. I cirka två år levde jag i djungeln. När jag skulle fylla nio år ville pappa att jag och min syster skulle flytta hit, och det gjorde vi. Här var det inte alls som i Thailand. Jag var inte mig själv när jag kom hit. Jag åt god mat men ändå hade jag inte någon matlust. Jag fick leksaker men de var inte ens roliga att leka med. Jag ville gå ut och se mig om i världen och göra det som jag brukade göra, men jag kunde inte för det fanns ingen djungel eller ställen där jag riktigt hörde hemma som Thailand. Det tog tid för mig att lära mig vara som alla andra här och älska deras kultur.

Men en viktig insikt för mig, efter allt jag har varit med om, är att pappa har inspirerat mig så att jag vill lära mig saker och älskar det jag får och det jag har. Han lärde mig att livet inte behöver bestå av dyra grejer för att levas. Jag behöver inte leksaker för att kunna ha kul, inte ens vänner. Jag har även hittat ett eget motto som jag brukar tänka på “Livet är enklare än vad man tror men man måste bara lära känna det först innan man förstår det”.

/Junior